Text: Torbjörn Sassersson 2007-10-12 | Debattlokal i ABF-Huset, Sveavägen Stockholm torsdag 2007-10-11
Bakgrunden till debatten var att Anders Björnsson gått till angrepp mot Humanisterna i Svenska Dagbladet Brännpunkt den 7 oktober i en artikel titulerad: ”Sturmark intoleransens apostel”. Humanisternas ordförande Christer Sturmark svarade honom i Svenska Dagbladet den 9 oktober i en artikel titulerad ”Osmakligt och intellektuellt ohederligt”.
Anders Björnsson är ordförande i Svenska humanistiska förbundet och Christer Sturmark är ordförande i Förbundet Humanisterna.
Helhetsintrycket jag som åhörare fick av debatten var att den var konstruktiv och meningsfull. Huvudpersonen var med en mindre slagsida Christer Sturmark och hans gärningar även om debatten i sig var helt jämlik. Om jag mätte med min subjektiva applådmätare vann Sturmark, men Anders Björnsson låg honom strax i hälarna. Båda är mycket duktiga talare och det var sällan som debatten var tråkig.
Debatten inleddes med att de två debattörerna fick 15 minuter vardera att ge sin syn på humanismen och sin meningsmotståndare. Anders Björnssons inledningstal var helt suveränt. Efter dessa anföranden avlivade Sturmark snabbt några tidningsankor.
Sturmark tog kål på ankan som påstår att Humanisterna försökt få hotellkedjan Scandic att ta bort alla biblar från hotellrummen. Han rättade denna historia genom att berätta att Humanisterna föreslagit hotellkedja att inrätta receptionsbibliotek som representerar alla religiösa inriktningar som ersättning till att det bara fanns kristna biblar på hotellrummen. Scandic köpte denna idé, men fick sedermera betala dyrt genom att svenska kyrkan avbokade 100-tals rumsbokningar i ren protest.
Bägge herrarna var sedan eniga om att pressen skrivit sina egna rubriker bla på den debattartikel i SvD som ledde till att denna debatt blev av. Det var SvD som hittat på rubriken: ”Sturmark intoleransens apostel”.
Det följer alltid något gott av något ont för nu blev ju denna debatt av. En sak som slår mig när jag lyssnar på Sturmark som ändå är den med färre års erfarenhet av humanistiskt arbete är att han verkar ha vuxit som människa. Något har hänt med Christer Sturmark. Han gav ett sansat intryck och han hade argument som jag tror de flesta skulle skriva under på. Det är förmodligen följden av att han åkt land och rike runt och diskuterat med många människor som representerar en rad olika trosföreställningar. Han har mött allt från Plymouth-bröderna i Småland till pingstpastorer och företrädare för alla religioner. Det är klart att han inte kan ha tunnelseende (längre).
I princip allt som Sturmark sa kändes balanserat och genomtänkt och en ny bild av honom som aktör i vårt samhälle tycks ta form. Kan vi till och med tacka Sturmark för hans ibland tonårsrebelliska argumentationsstil mot insomnade svenska normer och hans engagemang i trosfrågor i samhället, frågor som de flesta politiker undviker i brist på mod?
Mitt svar är ja. Sturmarks åtminstone skenbart mycket polära åsikter väcker den sovande svensken och tvingar denne att ta ställning. Ingen lämnas därmed oberörd av frågan som drivs, den om humanismen. Christer Sturmarks styrka är att han vågar ifrågasätta redan etablerade normer kring religion och tro. På det viset är Sturmark lite av en reformist och han kanske stimulerar Anders Björnsson i samma riktning.
Utan en Christer Sturmark skulle inte humanismen vara lika aktuell i den allmänna samhällsdebatten inser jag. Hur många har hört talas om det Svenska humanistiska förbundet med Anders Björnsson i spetsen utan Sturmarks provokativa utspel i media? Anders Björnsson bredvilligt erkänner att väldigt många ringer till honom och tror att han är Sturmark, medan motsatsen var mer ovanlig vilket han skämtsamt ironiserade om.
Efter att debattörerna presenterat sin ömsesidiga kritik, gjort sig av med sitt pansar och efter att de rätt ut några massmediala interventioner kunde herrarna finna en lång rad av gemensamma beröringspunkter. De höll helt enkelt med varandra och debatten blev bitvis till en diskussion om detaljer. Vinnaren blev humanismen genom en saklig debatt om tro, yttrandefrihet, religion och lagstiftning. Om en sådan här diskussion kan fortsätta finns inga hot mot vad vi kallar demokrati, men i samma ögonblick som debatten insomnar kan ogräset börja växa igen. Det är som vanligt att vid ickekommunikationen växer missuppfattningar och misstänksamhet.
De olikheter de båda kunde identifiera var synen på kränkningar av yttrandefrihet och religionsfrihet. Christer Sturmark intar där en något hårdare ton och vill, om jag inte missförstod honom, vara lite snabbare på att förbjuda vissa yttringar. Hans favorithatobjekt är Plymouth-sekten i södra Sverige som han vill förbjuda omedelbart. Anders Björnsson menade att vi inte behöver öka antalet förbud eftersom det redan finns en rådande lagstiftning som hanterar t ex ärekränkning, förtal och andra övergrepp.
Det kanske inte alltid behöver finnas ett rättsorgan som skipar rättvisa. Vid vissa övergrepp straffar förövaren sig själv. Anders Björnsson menar att det är viktigt att identiteten på den som kränker blir känd. I samma ögonblick som identiteten blir känd står angriparen där med skägget i brevlådan och lagen behöver inte nödvändigtvis leda till att någon låses in. Han slår fast att det inte bör kriminaliseras att till exempel påstå att förintelsen aldrig skett eftersom det är en slags personlig åsikt. Christer Sturmark gav ingen replik på just det uttalandet, men han samtyckte troligen inte.
Både Christer Sturmark och Anders Björnsson gör en sak som är viktig. De går tillbaka till ordens etymologiska bakgrund för att reda ut begreppsförvirringen i den allmänna debatten. Mycket mer av den varan behövs annars använder vi inte språkets möjligheter utan vi tar för givet att vi förstår varandra när vi egentligen inte alls gör det. Om utebliven ordförståelse för enskilda ord kan skapa konflikt vad kan då inte svåra språkförbistringar mellan två kulturer skapa?
Avslutningsvis kan tilläggas att vad denna debatt gav prov på är att det kan existera en vettig dialog om tro, religion, yttrandefrihet, vetenskap och olika kulturyttringar där ingen yttring står över någon annan. Vetenskap är t ex bara en av flera kulturyttringar. Det var andemeningen i Anders Björnssons anförande och denna inställning var båda debattörerna eniga om. Det finns utrymme för kulturell utveckling i Sverige och dessa båda temperamentsfulla herrar bör fortsätta sin debatt inför åhörare. Debatterandet är i själva verket ett kännetecken för en civilisation, anser Anders Björnsson. Det var länge sedan någon påpekade det.
Christer Sturmarks personliga världsåskådning förmörkar dock en aning hans omdöme för han avslutar med att poängtera att Humanisterna ska ha en normativ funktion i samhället och därmed har de en politisk agenda. Sturmark sa att han inte vill ha en tro i samhället baserad på ”det övernaturliga” och ”gudaväsen”. Istället vill han föra fram en förnuftsmässig och vetenskapligt grundad åskådning som om ”det övernaturliga” står i opposition till vetenskap.
Det är tydligt att ”det övernaturliga”, vad Sturmark än lägger i det begreppet, för honom utgör en hotfull skymningszon. De flesta andra människor tror jag inte ens gör den kopplingen mellan politik, det okända, humanism, vetenskap och reella samhällsfaror.