David Benioff skrev manuset även till ”Stay”, en film om efterlivet. Det betyder att manusförfattaren har insikt och förståelse av den inre verkligheten, av subtilare existensnivåer. Det antyder ett ”djup” och av den anledningen tror jag att filmen 25th Hour handlar mer om än en kille som ska in på kåken.
Jag såg om filmen ikväll och fick en stark känsla av ett subliminalt politiskt budskap i filmen som handlar om patriotism. Bush-regimen kritiseras under en sekund i filmen. Jag tänker på scenen i på bartoan när han håller den långa inre monologen: ”sure they knew” och han menar Bush och 911.
I slutet av filmen flaggar man bokstavligt för den amerikanska patriotismen, den som innefattar att man tar ansvar för sitt liv och erkänner sina svagheter och misstag, en patriotism som ger utrymme för en nystart i livet för att man inser att man varit kriminell och då missat en ren chans, och alla är skyldiga. Att dra västerut är en stark symbolik, att bygga nytt, nybyggarandan att skapa ett nytt USA och när tiden läkt alla sår så kan du hämta hem det förlorade i det här fallet din andra hälft och dina förfäder väntar på dig i himlen.
Som sagt, det här är inte en film om en kille som ska in på kåken…
Tagline: Can you change your whole life in one day? [nu filmaffischen] Svaret är: ja, enligt filmen, men den sista scenen lämnar dig hängande i en ovisshet. Varför får vi inte veta om han gjorde det? Kanske för att du måste ta beslutet, du som ser filmen.
Filmen tar upp frågan om evigt liv är möjligt och eftersträvansvärt, men finner att sökandet efter evigt liv är meningslöst för vi är eviga varelser i ett evigt universum. Det är min tolkning och kanske inte alls din tolkning.
Darren Aronofskys drama är svårt att förstå för den som inte är insatt i esoterisk verklighetstolkning. För den oinsatte handlar filmen förmodligen om orealistiska drömmar och visioner, men för den ”invigde” speglar dramat att vi lever på flera existensnivåer simultant i en multidimensionell verklighet, samtidigt som vi lever i flera inkarnationer snarare än utportionerat som smultron skiljda från varandra på ett grässtrå.
Föreställ dig istället att du är din skugga, din kropp och samtidigt ljuset som belyser kroppen som kastar skuggan. Utifrån skuggan är verkligenheten platt och lidande. Som kropp har du fler dimensioner att exekvera. Som ljusvarelse utan massa är allt klart och upplyst, men du är fortfarande en individ som söker för du är inte ett med källan från vilket ljuset kommer.
According to Warner Bros, Darren Aronofsky is the next Stanley Kubrick. It may be hard to believe that any filmmaker can be compared to what many consider the greatest filmmaker of all time. But Aronofsky’s new movie The Fountain starring Hugh Jackman and Rachel Weisz may very well prove Warner Bros claim correct. The Fountain combines elements of Braveheart, a love story and 2001: A Space Odyssey into one film where a man discovers the fountain of youth and all throughout history he tries to save the life of the woman he loves.
Filmen illustrerar tre sfärer av samma livsöde. Mannen och kvinnan tycks simultant samleva på medeltiden, i nutid och i en annan dimension bortom tid och rum. När ett val görs i en sfär återverkar det på en annan sfär och konsekvensen är omedelbar oavsett när valet görs, i det förflutna, i nuet eller i en parallell dimension.
Filmen är inspirerad av Xibalba. Den som förstår denna mayaindianmytologi kanske gör en annan tolkning än jag.
”In Maya mythology Xibalba is the name of the underworld, ruled by Mayan deities of disease and death.”
I dramat tycks vår fysiska verklighet var ”the underworld” och visst stämmer inte det med tex Johan Callemans tolkning av ”the underworld” enligt Mayaindianerna!
http://en.wikipedia.org/wiki/Xibalba
Filmens sajt: http://thefountainmovie.warnerbros.com/