Media har rasifierat “underklassen” till ett SD-anfäktat ”white trash”

Gunnar Sandelin, pressfoto
Gunnar Sandelin, pressfoto

År 2015 skrev dåvarande journalisten och ledarskribenten Marika Formgren och jag en artikel som fortfarande är aktuell, särskilt eftersom ämnet inte diskuteras. Då var det ingen som ville publicera vår text och därför lade vi ut den på våra respektive bloggar.

Text: Gunnar Sandelin, socionom, journalist och författare | Artikeln har tidigare publicerats i Det Goda Samhället

Anledningen till tystnaden var förmodligen att vi, två journalister från olika generationer, riktade udden mot den svenska journalistkårens svek. Ett år senare publicerades texten i antologin Haveriet.

Vi framhöll att media tidigare under många decennier hade haft för vana att sluta den inhemska underklassen till sitt bröst för att sedan, när den inte var den upproriska kraft som media räknat med, förskjuta underklassens människor som något slags SD-anfäktat ”white trash”. Vi skrev att detta berodde på att den svenska socialjournalistiken hade blivit ”rasifierad”:

När de breda medierna (dagspress, radio och tv) nuförtiden rapporterar om orättvisor och utsatta och marginaliserade människor så är det i princip aldrig infödda svenskar som skildras. Den som följer Sverige genom våra stora medier får bilden av ett land där inga olyckor eller orättvisor någonsin drabbar de infödda med svensk bakgrund, men där däremot asylsökande och tiggare på mer eller mindre tillfälligt besök samt andra invandrare dagligen utsätts för orättvis och förnedrande behandling från både myndigheter och privatpersoner.

När det kraftiga inflödet av asyl- och anhöriginvandrare ökade någon gång i början av 1990-talet övertog dessa rollen som samhällets olycksbarn i medias dramaturgi. Genom åren har detta accelererat för att under 2000-talet övergå i en ren agendajournalistik. Journalister agerar sedan 20 år tillbaka mer som asylaktivister än som förmedlare av allsidiga fakta.

Ett aktuellt exempel är Migrationsverkets senaste rapport från slutet av juli i år, där media medvetet valde att förtiga att vi har en prognos på 126,000 beviljade uppehållstillstånd för asylsökande mellan 2018 och 2021, samt att under samma tid väntas en halv miljon anhöriga och utomeuropeisk arbetskraft söka uppehållstillstånd, se min artikel i Dagens Samhälle 

Inte ett ord sades i medierapporteringen om hur dessa mycket stora volymer kommer att drabba mindre välbeställda svenskar. Istället riktade journalisterna fokus mot att vi tillfälligt under 2018 och 2019 väntas få minskat antal asylansökningar och Migrationsverkets generaldirektör fick framföra att ”det mesta pekar åt rätt håll när det gäller balanser, handläggningstider och mottagning”.

Det här är ett exempel på den sammansmältning mellan media och etablissemanget som vi beskrev så här år 2015:

När journalisterna tidigare granskade hur den inhemska underklassen på olika sätt for illa, ställdes makthavarna till svars. Idag är den dominerande delen av journalistkåren överens med det politiska frälset om att rikta udden mot de svenskar som kan uppfattas som främlingsfientliga eller rasistiska.

Idag ser vi en ny form av klasskamp i hela vår kultursfär, där de breda folklagren tar spjärn mot eliten. Eftersom massinvandringen är överordnad övriga samhällsfrågor är den gängse höger-vänster-skalan inte längre lika relevant. Engelska folkdjupet röstade fram Brexit, rostbältets arbetarklass valde Trump, så kallade populistpartier är på stark frammarsch i flera länder.

Att svenskarna skulle skilja ut sig genom att vara särskilt fega och konsensusstyrda är en sanning med modifikation. Sådant är till stor del klassbundet. De som har pengar kan fortfarande köpa sig fria från mångkulturens destruktiva sidor och håller därför i högre utsträckning masken för att undvika sociala stigmata.


Medelklassen är av tradition mer ängslig och salongsfähig, medan man på byggen, i verkstäder och fabriker öppet ventilerar missnöjet med Sveriges pågående förändring. De som får betala priset är, som alltid, den av media och av politiker negligerade underklassen, vilken sällan har haft en egen röst i det offentliga samtalet.


Det blev jag varse under mina åtta år som samhällsreporter på SVT under åttio- och nittiotalet.

Uppdraget var inte sällan att gå ut och hämta någon röst ur folkhavet så att ”Nisse i Hökarängen” skulle kunna känna igen sig. Därefter kom de välutbildade som fick tala om hur allt egentligen låg till.

Den trolöshet som journalistkåren riktar mot den inhemska underklassen, visar sig tydligt när det gäller något så basalt som boendet. Av hävd har de lägre sociala skikten i stor utsträckning vänt sig till de kommunala bostadsbolagen för en hyreslägenhet medan andra har haft råd att köpa eget boende. När riksdagen 2016 beordrade kommunerna att skaffa fram bostäder åt nyanlända, minskade tillgången för övriga svenskar drastiskt. ”Allmännyttan” gör inte längre skäl för namnet eftersom den inte är till för hela folket. Detta eftersom hela organisations- och myndighetssverige lydigt går i takt åt samma håll som regeringen pekar.

SABO, riksorganisationen för de kommunala bostadsföretagen, har ett integrationsråd som bland annat föreslår att nyanlända ska gå kunna förbi dem som har stått längre i bostadskön genom att man lottar ut lägenheter till mer behövande . 100 000 bostäder behövs åt ”nysvenskarna”. 60 procent av kommunerna medger att övriga bostadssökande kommer i kläm; särskilt drabbas unga, studenter och personer som tidigare fick hjälp av socialtjänsten att försöka ta sig tillbaka in i samhället, men även för trångbodda krymper möjligheterna. En mer basal klassmarkör än boendet är svårt att tänka sig. Hur ofta ser vi några gripande och analyserande reportage i media om hur den nedprioriterade inhemska underklassen sätts på undantag i hemmets härd?

Text: Gunnar Sandelin, socionom, journalist och författare

Under sjuttiotalet arbetade han som socialarbetare och familjebehandlare i Stockholm. Sedan blev det Journalisthögskolan och åtta år som samhällsreporter på Sveriges Television, bland annat Aktuellt. Därefter fotbollsreporter för TV4 i Tyskland under en säsong och slutligen tolv år som presschef på barnrättsorganisationen Bris (Barnens rätt i samhället).

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.