Torbjörn Sassersson – Remote Viewing Test 2

Undertecknad kunde inte bevisa realiteten med fjärrsyn i ett experiment utfört vid Stockholms Universitet. I det här experimentet, som var nummer två av totalt tre för TV där jag var försöksperson, var uppgiften att jag skulle försöka fastställa två dolda foton på en vägg i ett förseglat experimentrum på Psykologiska Institutionen vid Stockholms Universitet. Försöket utfördes i november 2004 och sändes på TV första gången 2005.

Test  1 | Test 2 | Test 3

Text: Torbjörn Sassersson, 2005-11-23. Ursprungligen publicerad i Soul Travel Magazine:  Uppdaterad: 2011-07-27.

Experiment 2

Experimentet utfördes i ett samarbete mellan mig och Jan Dalkvist som är universitetslektor vid Stockholms universitet. Till assistent hade Dahlkvist professor Dan Larhammar neurovetare från Uppsala Universitet tillika styrelsemedlem i skeptikerföreningen Vetenskap & Folkbildning.

Att använda två foton var mitt förslag och mitt första misstag. Det var resultatet av en förhandling med Dalkvist som inte ville ha ett foto, ett rum och ett försök såsom jag önskade. Dalkvist ansåg att det upplägget var vetenskapligt undermåligt.

Joe McMoneagle som förmodligen är världens bästa ”Remote Viewer” (fjärrsynare) dömde direkt ut upplägget beroende på att två målfoton skulle användas samtidigt. Han menade att de mentalt kommer att sammanblandas. Jag kunde få detta bekräftat direkt av Joe över en middag våren 2005 (efter experimentets genomförande) då han var på besök i Stockholm. En parentes är att Joe McMoneagle framgångsrikt demonstrerat Remote Viewing i ”live-TV” vid fler än 150 tillfällen för TV-stationer världen runt.

Ett försök kryddat med starka foton

Jan Dalkvist skapade fotopoolen. Han frågade om det var okey med otäcka foton. Jag sa att det fungerar nog, men visste då inte att otäcka bilder innebar närbilder på krossade människohuvuden, likdelar och skadade spädbarn. Dessa foton blandades med mjukporrbilder och solnedgångar.

 
 

”Psychics” i TV-serien ”Förnimmelse av Mord” sa att de kunde återuppleva mord i samband med att de vallades på brottsplatser. På samma sätt kanske fotona i detta experiment stör ESP-perceptionen. Ingen vill se sådana foton, varken medialt eller fysiskt. Jag får sedermera veta att det är praxis att använda kadaverbilder i telepatiexperiment i flera länder.

Så här kommenterar sociologen Satu Heikkinen på sidorna 195-199 i boken ”Högskolans lågvattenmärken” angående det upprepade användandet av foton på lemlästade människor under parapsykologiska experiment.

”I varje experiment fick de som var ”sändare” se 30 bilder, 15 med ett positivt innehåll (vackra naturscener, skrattande människor, lekande barn eller dylikt) och 15 med ett negativt innehåll (till exempel svårt skadade, svältande och döda människor). Varje bild presenterades i tjugo sekunder med ett intervall av en sekund till nästa bild.”
”I experiment 3 hände något oväntat. En deltagare svimmade när en av de mest obehagliga bilderna visades.”

”Kan det vara etiskt försvarbart att visa bilder på lemlästade människor, när de så uppenbart framkallar starkt obehag hos människor?”

”Hur kan människor ställa om sig känslomässigt var 20:e sekund 30 gånger på raken? För mig är det en gåta att man överhuvudtaget kan utgå från ett sådant antagande.”

Ett misstag som Jan Dalkvist gjorde var att sätta upp fotopoolsrummet med 100 foton på väggarna samtidigt som experimentrummet med de två valda fotona satt uppe. De två rummen fanns laddade med foton på väggarna parallellt under 5-6 dagar. Det fanns med andra ord två rum samtidigt med de två rätta fotona inuti under 5-6 dagar.

Detta var inte bestämt före experimentet. Istället skulle fotopoolsrummet laddas med foton efter att mina ”avsyningar” var avslutade. Dalkvist ändrade därmed försöksupplägget under pågående försök, anser jag. Även Caroline Giertz producenten från TV reagerade, men inget av det framkom i efterdebatten i TV-studion.

Det tycks alltså som om mitt medvetande drogs till rummet med mest känslomässig laddning och som även innehöll de två korrekta fotona, nämligen fotopoolsrummet istället för till experimentrummet. Det är en hypotes.

Fotopoolsrummet från vilket jag fick in två korrekta perceptioner (se foton nedan som jag dock inte kunde bevisa) var alltså laddat med ett 10-tal foton på människokadaver, ett 10-tal mjukporrbilder och resterande 80 foton var neutrala.

Det blev med andra ord för komplicerat för mig som remote viewer och när jag efter experimenttiden skulle plocka fram de två korrekta fotona i fotopoolsrummet medan kamerorna rullade började jag fatta att något gått snett, men inte vad. Då började jag, vid valet av foton, chansa och misslyckades fullständigt. Det var mitt andra misstag.

Experiment 1 och 3 i serien gick däremot bra. Läs mer om dem. Se länkar nedan.

Test  1 | Test 2 | Test 3

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.