Tagg: Newsmill.se

Dan Josefsson kritiserar Bonniers försök att kontrollera svenska media

Dan Josefsson

Dan Josefsson fick den 8 november 2000 Stora Journalistpriset av Bonnier. Dan Josefsson tackade nej till priset och 50 000 kronor. Han var och är fortfarande den första journalist som sedan 1966, då priset först utdelades, tackat nej till utmärkelsen.

Text: Torbjörn Sassersson. Foto: Anders Wiklund/Scanpix
Uppdaterad 2010-11-11 kl 10:42

Motiveringen till att Josefsson tackade nej var enligt honom själv följande:

”Skälet är att det finns allvarliga skäl att tvivla på hur djupt familjen Bonniers engagemang för god journalistik egentligen är. I aktiv handling har Bonniers tvärtom verkat för att begränsa antalet tidningar där sådan journalistik kan publiceras”. Källa: Josefsson.net 2000-11-09

Åtta år senare när Bonnier startar debattidningen Newsmill.se på internet kritiserar Dan Josefsson återigen Bonnier. Han skriver den 5 september 2008 i aftonbladet: ”Så ska de tygla bloggsfären – Bonniers nya redaktionsförklädda PR-byrå”.

Josefsson fortsätter i artikeln:

”I veckan öppnade sajten Newsmill och med den försöker Bonniers göra delar av den fria bloggsfären till sin egen. Newsmill saluförs som en debattsida där kända och okända ska publicera artiklar och bloggtexter. Man påstår sig därmed vara en del i en demokratirörelse”.

Newsmill.se annonserade samtidigt:

”Demokratin slår igenom på alla plan. Traditionella hierarkier accepteras inte. Den allmänna debatten har inga väntetider och måste vara online. Bloggosfären har oåterkalleligen decentraliserat och individualiserat opinionsbildningen.”

Problemet är att Newsmill inte alls är en del av den här demokratirörelsen, utan tvärtom motarbetar den, skriver Josefsson. Han menar att Newsmill.se är ett sätt att kontrollera bloggosfären genom att ta över initiativet.

Dan Josefsson:

”Det är fullt förståeligt att Bonniers blir oroliga när bloggare över hela landet börjar tala med varandra utan mediala mellanhänder eller, som i fallet FRA, skjuta medierna framför sig. Inga ägare, redaktörer eller ekonomiska intressen styr innehållet och intressanta texter når blixtsnabbt många läsare bara i kraft av sitt innehåll. Vi har fått ett växande torg för en verkligt demokratisk debatt och samtidigt hotas hela den agendasättande makten hos exempelvis Bonniers”.

Idag ytterligare två år senare kommer nästa avrivning. Dan Josefsson skriver 10 november 2010 i sin artikel ”Målet: Krossa småföretagen” i Aftonbladet:

”Bonniers grepp över medierna, bokbranschen och svensk film saknar motsvarighet i den så kallade fria världen. Trots det, eller kanske just därför, undgår Bonnier år efter år granskning. Den här veckan initierar Aftonbladet Kultur en diskussion om en av Sveriges största makthavare.”

Idag är jag själv fundersam kring Newsmill.se som debattidning på nätet. Jag märker hur de stryper mina försök att få artiklar publicerade i nättidningen, artiklar vilka istället i snabb följd refuseras. De kallas: ”för spekulativa”, ”för dåligt underbyggda” eller tom ”konspiratoriska”. Jag håller inte med. Mina artiklar tar inte gräddfilen i mainstream. Mina artiklar är i själva verket prov på undersökande journalistik.

Jag förväntar mig att en tidningsredaktion kan se skillnad på konspirationsteori och undersökande faktabaserad journalistik.

Min senaste artikelAmerikansk underrättelsetjänst kan använda bredbandsbolag för att komma åt svenskar” som blev refuserad handlar om hur en amerikansk underrättelsetjänst kan ha använt sig av bredbandsnätägare och backup-företag för att komma åt information om svenskar. Min artikel baseras på verkligheten och är väl underbyggd. Till och med en person från Säkerhetspolisen ger artikeln tummen upp i ett mail, men Newsmills redaktion kallar den ”för spekulativ”.

Ska jag tolka det som om Newsmills redaktion vet bättre än svenska Säkerhetspolisen om vad som är saklig och användbar information? Det har jag svårt att tro. Jag tror tvärtom att mina artiklar från det förflutna och i framtiden kommer att få fler läsare för att de uppskattar sakligheten.

För närvarande är min åsikt om Newsmill.se avvaktande. Jag vill ej döma ut Newsmill, men jag undrar om de har börjat tillämpa filtrering av vem som får skriva vad. Om det är så, vem styr Newsmill.se och hur fungerar filtret?

Studera vilka av mina artiklar Newsmills redaktion väljer att refusera

Mina artiklar på Newsmill.se – Publicerade och refuserade

Chris Carter, parapsykolog i Kanada går i senaste numret av JSPR (Journal of Society for Psychical Research) igenom några invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologin. Han går noga igenom dessa invändningar, tillbakavisar samtliga och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Artikeln rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ‘Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR, juli 2010.

Chris Carter, parapsykolog i Kanada går i senaste numret av JSPR (Journal of Society for Psychical Research) igenom några invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologin. Han går noga igenom dessa invändningar, tillbakavisar samtliga och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Originalartikeln skriven av Carter rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ‘Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR, juli 2010.

Chris Carter, parapsykolog i Kanada går i senaste numret av JSPR (Journal of Society for Psychical Research) igenom några invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologin. Han går noga igenom dessa invändningar, tillbakavisar samtliga och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Originalartikeln skriven av Carter rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ‘Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR, juli 2010.

Chris Carter, parapsykolog i Kanada går i senaste numret av JSPR (Journal of Society for Psychical Research) igenom några invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologin. Han går noga igenom dessa invändningar, tillbakavisar samtliga och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Originalartikeln skriven av Carter rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ‘Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR, juli 2010.

Chris Carter tillbakavisar samtliga invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologisk forskning och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck av att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Originalartikeln skriven av Carter rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ‘Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR (Journal of Society for Psychical Research), juli 2010.

Text: Göran Brusewitz

Läs mer om hur illusionisten James Randi manipulerar

Läs mer om hur The Scientist städar bort tron på parapsykologiska fenomen

Chris Carter, parapsykolog i Kanada går i senaste numret av JSPR (Journal of Society for Psychical Research) igenom några invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologin. Han går noga igenom dessa invändningar, tillbakavisar samtliga och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Originalartikeln skriven av Carter rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ‘Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR, juli 2010.

Chris Carter, parapsykolog i Kanada går i senaste numret av JSPR (Journal of Society for Psychical Research) igenom några invändningar som den ledande skeptikern Richard Wiseman har mot parapsykologin. Han går noga igenom dessa invändningar, tillbakavisar samtliga och visar också hur Wiseman själv i flera viktiga avseenden fuskat och manipulerat resultat, allt för att ge intryck att parapsykologin inte har några positiva och intressanta resultat.

Text/översättning: Göran Brusewitz. Texten återpubliceras med hans tillstånd. Originalartikeln skriven av Carter rubriceras ”Heads I lose, Tails you win” or How Richard Wiseman nullifies positive results: a response to Wiseman’s (2010) critique of parapsychology.

Wiseman, som är en välkänd skeptiker i England och ofta framträder i brittisk media för att ”avslöja” psykisk forskning, argumenterar i en artikel nyligen i Skeptical Inquirer, ‘Heads I win, tails you lose’ how parapsychologists nullify null results’, för att parapsykologer har en tendens att bedöma positiva resultat som att de stödjer existensen av psi, och ändå har tagit till sig olika strategier för att försäkra sig om att noll-resultat inte ska räknas som bevis för att psi inte existerar. Chris Carter visar i denna artikel hur Wiseman genom hela sin karriär har varit lika skyldig och klandervärd att tillämpa detta tillvägagångssätt, ”heads I win, tails you lose” när det gäller parapsykologiska forskningsresultat, och i hans fall, att se noll-resultat som bevis mot psi-hypotesen, medan han försöker att försäkra sig om att positiva resultat inte ska räknas som bevis för det.

I sin artikel anger Wiseman kritik mot parapsykologer

”Nya procedurer för att plocka körsbär” – med detta menar han att positiva resultat i parapsykologi har uppstått från en massa icke-signifikanta studier. Icke desto mindre är de mer sannolika än icke-signifikanta studier som presenteras på konferenser eller publicerade i en tidskrift.
Att bortförklara icke lyckade försök till upprepningar – Wiseman menar att parapsykologer kommer med olika ursäkter för att inte behöva acceptera när de misslyckas med att upprepa positiva resultat och ta detta som bevis för att psi inte existerar.

Meta-analyser och retrospektiv data-selektion – Wiseman menar att meta-analyser är bevis mot existensen av psi, men att parapsykologer retrospektivt bestämmer sig för att bara analysera data som passar med att psi finns.

Chris Carter ger sedan en lång rad exempel på hur Wiseman fuskat och fuskar

Anklagelsen att parapsykologer utgår från publicerade rapporter, samtidigt som det finns många opublicerade som har slumpresultat. Något stöd för detta påstående har han inte, påpekar Carter, och nämner en undersökning som den numera skeptiska Susan Blackmore genomförde 1980 för att undersöka om det fanns någon felaktighet till förmån för att rapportera lyckade ganzfeld-försök, och kom fram till att det inte fanns någon sådan felaktighet – icke-lyckade studier hade lika stor sannolikhet att publiceras som lyckade. Och i en dialog mellan Ray Hyman och ganzfeldforskaren på 80-talet Charles Honorton fick Hyman konstatera att selektivt rapporterande inte kunde förklara de signifikanta resultaten.

Ett konkret exempel på hur Wiseman själv använder sig av denna teknik är när han 2004 avfärdade det ryska mediet Natasha Demkina. Natasha sade sig kunna se djupt in i människors kroppar, undersöka deras organ och säga till när något var fel. Vid en demonstration 2004 inför Discovery Channel med Wiseman fick hon sju kort, vart och ett av dem med en anteckning om en medicinsk åkomma, ett av korten tomt. Sju personer ställdes i en rad och hon skulle för varje kort ange vilken person som hade den åkomman. Hon identifierade 4 av de 7 på rätt sätt, med odds 50 mot 1 att lyckas av en slump. Ändå bestämde Wiseman enligt undersökningsprotokollet att det var ett misslyckande – Natasha och hennes agent hade skrivit under ett avtal att färre än fem träffar var att betrakta som slump.

Nobelpristagaren Brian Josephson samt den kanske mer neutrale Keith Rennolls, professor i tillämpad statistik vid Universitetet i Greenwich, intygar att Wiseman inte tillämpat statistiken på rätt sätt. Rennolls brev publicerades i Times Higher Education Supplement, den 17 december 2004. Detta är alltså ett fall, påpekar Carter, där Wiseman får ett positivt resultat att se ut som ett misslyckande, genom att selektivt ignorera en nivå av Nathashas framträdande, som normalt accepteras i social experimentell forskning att vara signifikant över vad som anses vara ren slumpmässighet.

Wiseman andra kritik är att anklaga parapsykologer för en påstådd tendens att komma med olika ursäkter när man upprepar lyckade experiment men misslyckas, detta för att inte behöva acceptera dem som bevis för att psi inte existerar.

Här gör sig Wiseman skyldig till samma sak som han anklagar parapsykologer för, menar Carter och ger exempel på försök Wiseman gjorde med hunden Jaytee som Sheldrake gjort lyckade försök med. Fast han egentligen lyckades, när han skulle göra egna försök och visa att hunden Jaytee inte väntade särskilt när de återvände, så skapade Wiseman, enligt Carter, egna kriterier för när det skulle anses vara lyckat. Även den numera skeptiska Susan Blackmore försöker komma till undsättning för Wiseman, i ett inlägg 1999, men, menar Carter, kommer också med felaktiga påståenden, om man granskar Sheldrakes grafer mycket noga. Det är uppenbart, menar Carter att Wiseman här är synnerligen ohederlig och trots flera diskussioner med Sheldrake fortsätter han att påstå att hunden inte uppvisar någon paranormal förmåga.

Wisemans centrala poäng i sin artikel i Skeptical Inquirer var att ”parapsykologer har tenderat att betrakta positiva resultat som att de stödjer psi-hypotesen, medan man försäkrar sig om att noll-resultat inte räknas som bevis mot”. Detta, menar Carter innebär att man begår samma fel att blanda ihop absence of evidence med evidence of absence. Det fel Wiseman och Milton gör, sker i en välkänd metaanalys från 1999.

Det Wiseman inte nämner, påpekar Carter är att det senare visade sig att Milton och Wiseman hade fuskat i sin statistiska analys av ganzfeld-experiment genom att inte ta hänsyn till ”sample size”, hur många ’gissningar’ som ingår i ett försök. Dean Radin lade ihop träffar och försök i de 30 studier som ingick, den statistiskt korrekta metoden att göra en metaanalys på, och fick ett statistiskt signifikant resultat med oddsen på 20 mot 1 att resultatet berodde på slumpen.

De 30 studierna varierade i storlek från 4 försök till 100, men de hade använt en statistisk metod som helt ignorerade antalet, N. Om vi, t ex har tre studier, två med 8 ’gissningar’ som var och en gav 2 träffar (25%), och en tredje med N = 60, med 21 träffar (35%) . Om vi ignorerar storleken, så blir den oviktade genomsnittsprocenten av träffar bara 28%, men det kombinerade genomsnittet av alla träffar är strax under 35%. Detta är, i enkla termer, det misstag de gör, menar Carter.

Statistikern Jessica Utts påpekade detta vid ett möte som Dean Radin ordnade 2007 i Vancouver. Wiseman var närvarande vid detta möte och kunde inte ge någon rationell förklaring hur denna hantering av statistik kunde vara berättigad. Icke desto mindre nämner Wiseman denna studie i sin artikel i Skeptical Inquirer med att ”den kumulativa effekten var liten och inte signifikant”.

Förutom detta statistiska missgrepp uteslöt han i sin meta-analys en lyckad studie av Kathy Dalton från 1997, en studie som presenterades vid en konferens ledd av Wiseman två år innan rapporten av Milton och Wiseman publicerades.

Denna genomgång visar, menar Carter hur Wiseman använder tricks för att få de resultat han vill ha. Han gör det med två grundläggande tekniker: han ignorerar statistiska metoder och standards som är allmänt accepterade i alla områden av vetenskapliga undersökningar, samt att godtyckligt utesluta data som går tvärs mot hans a priori motstånd mot existensen av psi.

Detta är, tyvärr, ytterligare ett exempel, verkar det som, att ledande skeptiker inte går att lita på. Och vi har fler på gång.

Källa: JSPR, juli 2010.

Följande artikel baseras på en insatt anonym källa, historisk verifierbar information och en nypa spekulation. Artikeln visar hur det kan ha gått till när amerikansk underrättelsetjänst genom smarta åtgärder inom näringslivet försökt komma åt detaljerad information om svenska medborgare. Jag vill rikta strålkastaren mot två amerikanska bolag , dels investment-bolaget Carlyle Group och dels datalagringsföretaget Recall vilka båda kan ha nyttjats för informationsinsamling.

Text: Torbjörn Sassersson

Åren 1999-2002 arbetade jag inom segmentet intelligenta hus genom bolaget Smarta Hem Media sponsrat av avknoppningar från Vattenfall, Ericsson och IT-Provider. Jag blev under de följande åren uppmärksam på hur betydelsefullt det är att äga nätverken för att ha inflytande på marknaden för tjänster som distribuerades via nätverken, med andra ord för att kontrollera innehållet som transporteras genom kablaget. Det inflytandet kan framför allt det bolag skaffa sig som äger nätverken. Därmed får bolaget en nyckelposition för en nyfiken underrättelsetjänstverksamhet. Ett sådant bolag som tog över de svenska nätverken och i princip det svenska internet var det amerikanska Carlyle Group en ”equity firm” specialicerad på att köpa, äga och sälja bolag.

Redan år 1999 gick Carlyle Group in och köpte svenska Bredbandsbolaget och 2006 även Teliabolaget Com Hem och UPC. UPC integrerades samma år med Com Hem och det ägs fortfarande av Carlyle Group enligt deras hemsida. Det betyder att intressenter inom Carlyle Group känt för sina förehavanden inom amerikansk militär industri fick tillgång till nästan allt nätinnehåll på svenska internet. Vilka intressenter skulle det kunna vara och varför kan Carlyle Group potentiellt vara en mellanhand mellan amerikansk underrättelsetjänst och underrättelsekritisk information om svenskar?

Låt oss studera Carlyle Group. Bolaget med över 800 anställda har sitt säte i Washington och affärsidén är att köpa och sälja bolag samt investera i en rad olika industrier och företag som till exempel krigsmaterielindustrin. Ett Carlyle-bolag är tex United Defense vilket haft affärer för att leverera krigsmateriel till Irakkriget. Carlyle Group var i realiteten under en period den 11:e största ”defense contractor’n” i USA, enligt engelska Wikipedia. Carlyle Group rankades till världens mest ”täta” ”private equity firm” år 2007.

För att ana kopplingen mellan Carlyle Group och amerikansk underrättelsetjänst behöver endast nämnas några namnkunniga personer som arbetat som rådgivare för Carlyle eller suttit i bolagets styrelse. Dessa är inte mindre än George H. W. Bush (USA:s president 1989–1993, director of CIA 1976), Donald Rumsfeld (USA:s försvarsminister 1975-1977 och 2001-2006), Frank Carlucci (USA:s försvarsminister 1987-1989, ordförande i Carlyle Group 1992-2003). Familjen bin Laden var investerare inom Carlyle Group före den 11:e september 2001. Flera journalister har observerat Carlyle Groups starka koppling till amerikansk militärindustri och därmed även den internationella underrättelsetjänsten. Bolaget kritiserades kraftfullt i dokumentärfilmerna ”Fahrenheit 911” av Michael Moore, i William Karel’s ”The World According to Bush” och i Zeitgeist-trilogin.

Följande exempel visar hur ett Datalagringsföretaget Recall med huvudkontor i USA försökte föra över information ut ur Sverige. Recall som profilerar sig som världsledande inom ”lifecycle information management” är verksamt i 20 länder och har kontor i Stockholm, Kumla, Varberg och Östersund. Recall har per kontrakt skött säkerhetskopiering (back-up) åt svenska myndigheter enligt en källa inom Recall.

Det amerikanska bolaget försökte i mitten på 2010-talet säkra sina svenska kunders back-ups med extra databaskopior i USA. Det innebar att informationen skulle förts ut ur landet och hamna i USA och därmed antagligen underställas amerikanska säkerhetslagar. Den svenska Datainspektionen sa nej. Det förhindrar dock inte amerikansk underrättelsetjänst att komma åt informationen.

I princip räcker det med att ett bolag som Recall flyttar data mellan två av sina egna servers via ett bredbandsnät för att en ”kran” monterad på bredbandsnätet ska komma åt informationen medan den passerar. Tekniskt är det möjligt, men därmed inte sagt att det ska ha skett.

I den pågående heta debatten om hur USA spionerat på svenskar sedan år 2000 och där svenska myndigheter säger sig vara ovetandes om det kan vi alltså förstå att SÄPO:s eller FRA:s samtycke inte är nödvändigt för att genomföra spionage. Det räcker med att den amerikanska underrättelsetjänsten har tillgång till datalagringsföretag och nätverken via privata USA-ägda bolag för att kunna tappa av information.

Den här artikeln syftar egentligen inte till att misstänkliggöra Recall eller Carlyle Group utan spekulerar kring möjligheten hur en amerikansk underrättelsetjänst kan nyttja nyckelföretag (med eller utan deras vetskap) inom näringslivet för att skaffa sig ”intelligence” och de svenska myndigheterna behöver inte veta något om vad som pågår.

Relaterade artiklar

SvD: USA övervakade även i Sverige
SvD: Säpo: ”Oklart om brott begåtts”
SvD: Avslöjandet förvånar inte
SvD: Rättsexpert: ”Det ultimata förräderiet”
SvD: Agrell: Beskedet var väntat
SvD: Guillou: Borde lagföras för spioneri
SvD: USA kom åt norska polisregister

DN: Han samlade in uppgifter åt USA

Aftonbladet: Någon av dem ljuger

Följande artikel baseras på en insatt anonym källa, historisk verifierbar information och en nypa spekulation. Artikeln visar hur det kan ha gått till när amerikansk underrättelsetjänst genom smarta åtgärder inom näringslivet försökt komma åt detaljerad information om svenska medborgare. Jag vill rikta strålkastaren mot två amerikanska bolag , dels investment-bolaget Carlyle Group och dels datalagringsföretaget Recall vilka båda kan ha nyttjats för informationsinsamling.

Text: Torbjörn Sassersson. Denna artikel refuserades av Newsmill.se. Motivering: ”för spekulativ”.

Åren 1999-2002 arbetade jag inom segmentet intelligenta hus genom bolaget Smarta Hem Media sponsrat av avknoppningar från Vattenfall, Ericsson och IT-Provider. Jag blev under de följande åren uppmärksam på hur betydelsefullt det är att äga nätverken för att ha inflytande på marknaden för tjänster som distribuerades via nätverken, med andra ord för att kontrollera innehållet som transporteras genom kablaget. Det inflytandet kan framför allt det bolag skaffa sig som äger nätverken. Därmed får bolaget en nyckelposition för en nyfiken underrättelsetjänstverksamhet. Ett sådant bolag som tog över de svenska nätverken och i princip det svenska internet var det amerikanska Carlyle Group en ”equity firm” specialicerad på att köpa, äga och sälja bolag.

Redan år 1999 gick Carlyle Group in och köpte svenska Bredbandsbolaget och 2006 även Teliabolaget Com Hem och UPC. UPC integrerades samma år med Com Hem och det ägs fortfarande av Carlyle Group enligt deras hemsida. Det betyder att intressenter inom Carlyle Group känt för sina förehavanden inom amerikansk militär industri fick tillgång till nästan allt nätinnehåll på svenska internet. Vilka intressenter skulle det kunna vara och varför kan Carlyle Group potentiellt vara en mellanhand mellan amerikansk underrättelsetjänst och underrättelsekritisk information om svenskar?

Låt oss studera Carlyle Group. Bolaget med över 800 anställda har sitt säte i Washington och affärsidén är att köpa och sälja bolag samt investera i en rad olika industrier och företag som till exempel krigsmaterielindustrin. Ett Carlyle-bolag är tex United Defense vilket haft affärer för att leverera krigsmateriel till Irakkriget. Carlyle Group var i realiteten under en period den 11:e största ”defense contractor’n” i USA, enligt engelska Wikipedia. Carlyle Group rankades till världens mest ”täta” ”private equity firm” år 2007.

För att ana kopplingen mellan Carlyle Group och amerikansk underrättelsetjänst behöver endast nämnas några namnkunniga personer som arbetat som rådgivare för Carlyle eller suttit i bolagets styrelse. Dessa är inte mindre än George H. W. Bush (USA:s president 1989–1993, director of CIA 1976), Donald Rumsfeld (USA:s försvarsminister 1975-1977 och 2001-2006), Frank Carlucci (USA:s försvarsminister 1987-1989, ordförande i Carlyle Group 1992-2003). Familjen bin Laden var investerare inom Carlyle Group före den 11:e september 2001. Flera journalister har observerat Carlyle Groups starka koppling till amerikansk militärindustri och därmed även den internationella underrättelsetjänsten. Bolaget kritiserades kraftfullt i dokumentärfilmerna ”Fahrenheit 911” av Michael Moore, i William Karel’s ”The World According to Bush” och i Zeitgeist-trilogin.

Följande exempel visar hur ett Datalagringsföretaget Recall med huvudkontor i USA försökte föra över information ut ur Sverige. Recall som profilerar sig som världsledande inom ”lifecycle information management” är verksamt i 20 länder och har kontor i Stockholm, Kumla, Varberg och Östersund. Recall har per kontrakt skött säkerhetskopiering (back-up) åt svenska myndigheter enligt en källa inom Recall.

Det amerikanska bolaget försökte i mitten på 2010-talet säkra sina svenska kunders back-ups med extra databaskopior i USA. Det innebar att informationen skulle förts ut ur landet och hamna i USA och därmed antagligen underställas amerikanska säkerhetslagar. Den svenska Datainspektionen sa nej. Det förhindrar dock inte amerikansk underrättelsetjänst att komma åt informationen.

I princip räcker det med att ett bolag som Recall flyttar data mellan två av sina egna servers via ett bredbandsnät för att en ”kran” monterad på bredbandsnätet ska komma åt informationen medan den passerar. Tekniskt är det möjligt, men därmed inte sagt att det ska ha skett.

I den pågående heta debatten om hur USA spionerat på svenskar sedan år 2000 och där svenska myndigheter säger sig vara ovetandes om det kan vi alltså förstå att SÄPO:s eller FRA:s samtycke inte är nödvändigt för att genomföra spionage. Det räcker med att den amerikanska underrättelsetjänsten har tillgång till datalagringsföretag och nätverken via privata USA-ägda bolag för att kunna tappa av information.

Den här artikeln syftar egentligen inte till att misstänkliggöra Recall eller Carlyle Group utan spekulerar kring möjligheten hur en amerikansk underrättelsetjänst kan nyttja nyckelföretag (med eller utan deras vetskap) inom näringslivet för att skaffa sig ”intelligence” och de svenska myndigheterna behöver inte veta något om vad som pågår.

Relaterade artiklar

SvD: USA övervakade även i Sverige
SvD: Säpo: ”Oklart om brott begåtts”
SvD: Avslöjandet förvånar inte
SvD: Rättsexpert: ”Det ultimata förräderiet”
SvD: Agrell: Beskedet var väntat
SvD: Guillou: Borde lagföras för spioneri
SvD: USA kom åt norska polisregister

DN: Han samlade in uppgifter åt USA

Aftonbladet: Någon av dem ljuger

Den förhöjda terrorhotbilden i Europa kan kopplas till ett internationellt försök med syftet att införa ”body scanners” på alla Europas flygplatser. Det är en kvalificerad gissning baserat på en terrorhotbild som allmänheten förväntas tro på.

Text: Torbjörn Sassersson

Om det stämmer kommer Europa inom en snar framtid skapa nya lagförändringar för att öka ”säkerheten”. Ett europeiskt beslut om obligatorisk kroppsskanning kanske är att vänta innan julafton 2010.

Det var helt enkelt dags för en ny artificiellt skapad skrämselsituation i västvärlden om man ska tro på historikern Webster Griffin Tarpley författare till boken ”9/11 Synthetic Terror: Made in USA”. Enligt denna tankemodell finns en utstakad plan för hur västvärlden steg för steg ska genomgå massiva förändringar med syftet att skapa ett mer kontrollerbart världssamhälle. Startdatum sägs vara händelsen ”9/11” år 2001.

Den bullrige journalisten Alex Jones instämmer och kan på ett övertygande sätt i dokumentären ”Terrorstorm” (svensk text) beskriva historiken för hur militära projekt sedan många decennier framgångsrikt tillämpat ”scare tactics”, ”scape goats” och ”false flag operations” för att genomdriva militära, politiska, ekonomiska och lagmässiga förändringar.

Den röda tråden i buskapet från dessa undersökande journalister, historiker och analytiker är att det mest effektiva sättet att påverka hela populationer i önskad riktning är att forcerat och simultant ingjuta rädsla i stora mängder människor genom plötsliga chockartade ”events”.

Den internationellt erkände författaren och regimkritikern Naomi Klein tar även upp det i sin bok ”The Shock Doctrine”. På hennes sajt beskrivs boken så här:

”The Shock Doctrine is the gripping story of how America’s “free market” policies have come to dominate the world– through the exploitation of disaster-shocked people and countries”.

Den nuvarande situationen baserat på ett påstått förhöjt terrorhot i Europa kan därför gissningsvis vara ett försök att skapa en sådan förändring. Den auktoritära amerikanska underrättelsetjänsten ger Europas befolkning rådet att inte flyga. Det kommer sannolikt leda till en ökad acceptans och direkt förfrågan efter kroppsskannrar. Kanske folk i allmänhet till och med kommer att begära det.

För att lägga extra tyngd bakom budskapet hänvisas åter till terrorbombningen på Bali, skobombsterrormannen som ville flyga, explosiv terrortandkräm och till och med att Usama bin Laden ”sägs” ha godkänt en terrorattack mot Europa. Förhoppning är att skapa en våg av beslut i Europa som leder till ett totalt ”bodyscanrat” Europa om hypotesen stämmer. DN är snabba med att medlöpa i och med sina okritiska artiklar ”Bin Ladin sägs ha godkänt” och artikeln ”USA varnar resande i Europa”.

Apropå Usama bin Laden frågar jag mig om han överhuvudtaget lever. Redan i juli 2002 skriver BBC i artikeln Usama bin Laden probably dead” att FBI:s ”counter-terrorism chief” Dale Watson säger att Usama förmodligen är död. Det understöds av Benazir Buttos uttalande i TV den 2:a november 2007 då hon i en intervju för David Frost namger personen som mördade Usama bin Laden! David Frost lät det sensationella uttalandet passera utan vidare kommentar märkligt nog. I en intressant radiointervju på Coast to Coast sägs att bevis på att Usama bin Laden skulle vara vid liv inte funnits sedan 2001.

Enligt den kritiska subkulturella strömningen handlar kroppsbeskanningen av slutligen alla länder i världen om att förtrycka den enskilda individen. Man vill ha en mer foglig population och statens rätt är att komma dig inpå livet. Att låta någon komma in under kläderna, att se din hud och din totala nakenhet har rimligen en oerhört kraftfull psykologisk effekt.

I Holland meddelades den 30 december år 2009 att man beslutat att införa kroppskannrar på flygplatsen Schiphol i Amsterdam efter en terroristincident, en ”scape goat”? Sydsvenskan skriver samma dag: ”Flygpassagerare kan tvingas visa sig nakna för personal på Europas flygplaster”. Ytterligare några dagar senare skriver DN att ”Heathrow inför helkroppsskanning”.

För den som är uppmärksam kan var och en se en viss rytm i hur lagförändringar drivs igenom och nya kontrollreformer realiseras.

Läs även min artikel: ”Mellanöstern är krigsindustrins mest lönsamma marknadsområde”.
I september 2009 inför den kommande svininfluensaepidemin beslöt jag mig för att testa D-vitamin istället för att vaccinera mig. D-vitamin är ett bortglömt vitamin som åter blivit aktuellt eftersom vitaminet skyddar mot virusinfektioner och även mörkertrötthet under vinterhalvåret.

Undersökningar visar att vi nordbor har underskott av vitaminet pga av vårt mörka vinterklimat. D-vitamin bildas som bekant när vi utsätter vår kropp för solljus. Vi måste vara halvnakna för att utsätta tillräckligt mycket hudyta för solljus för att D-vitamin ska bildas i kroppen, men på vintern står solen lågt och vi är helt täckta av kläder. Det betyder att vi måste äta D-vitamin för att inte bli ”undernärda” på vitaminet.

Till min stora förvåning slapp jag inte bara svininfluensa utan jag fick inte en enda förkylning under hela hösten och vintern. Normalt brukar jag ha minst ett par förkylningar varje höst-vinter och fyra förkylningar per år. Inte bara förkylningarna uteblev utan även min vinterhosta, ett retsamt småhostande.

Först under våren kom en 4 dagars förkylning, men sedan den har jag varit frisk ända fram till september 2010. Sammanfattningsvis har jag bara haft en förkylning på ett helt år jämfört med c:a 4 förkylningar per år. Jag drar slutsatsen i mitt empiriska försök att D-vitamintillskottet minskade förkylningsrisken med hela 75%.

Läs mer om D-vitaminets fördelar

Läs mer om D-vitamin och depression (Kostdoktorn)
Per hade använt sin mobil som ett socialt instrument sedan mitten på 90-talet. Han var högerhänt. Sensommaren 2008 upptäcktes en cancer på höger sida av hjärnan. Läkarna sa att det fanns absolut inget samband med mobiltelefonen så han kunde gott fortsätta använda den under cancerbehandlingen. I september 2009 dog Per. Han trodde blint på läkarna.

Text: Torbjörn Sassersson, 2010, 14 sep. Uppdaterad: 2010, 22 sep.

Per och jag hade lärt känna varandra på ett diskussionsforum och fann snabbt en del gemensamma tankar om livet. Vi satt ofta på Nytorget i Stockholm, drack kaffe och filosoferade. Per var en mycket intressant person och framför allt en av de vänligaste människor jag någonsin mött. Han var god vän och jämnårig med Ted Gärdestad och delade den generationens värderingar. Han trodde på människan, men var kanske samtidigt en aning besviken på den kommersiella utvecklingen, att allt tycks handla om pengar. Istället valde han att sätta sin tilltro till den goda tankens kraft, kunskap och ett hälsosamt liv.

De första symptomen på cancern kom som en chock. Under en färd på tunnelbanan drabbades Per av ett epilepsianfall och en undersökning upptäckte cancern i höger tinninglob som orsakat anfallet. Därefter följde en snabb och brutal förändring av Pers liv på Karolinska Institutet. Han testades och blev allt mer förändrad i sin syn på sitt liv. Det var inte cancern som förändrade honom utan snarare sjukvårdssystemet som allt mer tog kontrollen. Per ville testa alternativa behandlingsmetoder men läkarna bröt metodiskt ned hans motstånd mot det som plågade honom, skolläkarnas resa in i kemoterapins och strålbehandlingens giftiga värld. Per kände till riskerna.

Vi förde en dialog under hela resans gång om alternativen, men allt eftersom tiden gick gav Per upp allt mer och han lät sig bevekas och bli det som sjukvårdssystemet ville ha honom till, en passiv sjukvårdsmottagare istället för en aktiv deltagare för sin egen hälsa. Två världsåskådningar krockade och den ena vann, den sidan som tror på att moderna behandlingsteknologier ska lösa problemet. Läkarna sa samtidigt att det fanns inget som helst samband mellan cancern och mobiltelefonerandet. De sa till Per att han tryggt kunde fortsätta använda sin telefon, vilket han gjorde.

En strålning ger cancer – en annan strålning dödar cellvävnad

Min uppfattning är att det var mikrovågsstrålningen från telefonen som skapade cancern och sedan fick samma strålning fritt fram att fortsätta göda cancern under behandlingen som bestod av radioaktiv strålning och cellgifter. Enligt läkarna dödar cellgifterna alla celler långsamt, det är därför det heter cellgifter, men cancercellerna dör innan kroppscellerna. Det ska enligt teorin leda till att när cancern dött ska kroppen, om än mycket skadad, fortfarande vara vid liv. Samma princip gäller för bestrålning av cancertumörer då även kroppens celler dör, men strålningen är riktad främst mot cancern.

Enligt etablissemanget finns inga risker med mobiltelefonstrålning och att behandla cancer med radioaktiv strålning är praxis enligt skolläkarna. Hur Per kunde överleva kontinuerlig mikrovågsstrålning mot hjärnan i femton år plus radioaktiv strålbehandling och cellgifter i ett helt år är för mig en gåta.

I andra länder varnas det för strålningsriskerna och ammande kvinnor samt barn under 15 år uppmanas att aldrig använda mobiltelefon. Ingen bör ringa längre än 15 minuter per dag.

Jag satt på tunnelbanan härom dagen och ungefär varannan person i tågvagnen ringde kontinuerligt eller skickade SMS. En tjej i tonåren satt i 30 minuter framför mig. Hon höll luren intill hjärnan hela resan ivrigt pratandes med en väninnan som förmodligen också pratade mobil. När tjejen gick av tåget ringde hon en annan väninna.

Jag vet inte hur många timmar per dag dessa unga tjejer mobilpratar. Vet du? Jag betvivlar att de ens har en enda mobiltelefonifri dag per år.

Sanna Ehdin kommenterar denna artikel

Läs mer om mobiltelefonins hälsorisker

Mona Nilsson

Att betrakta den amerikanska vapenindustrin härjningar i Mellanöstern är att betrakta en kriminell internationell affärsrörelse som med simpel emotionell retorik trollbinder omvärlden.

Text: Torbjörn Sassersson, publicerad 2010-08-24, Foto: AP
Uppdaterad 2010-08-25, kl 17:30, uppdat 2010-08-26, kl 00:01

Tiden då politiker styrde världen är sedan länge förbi. Idag har vi en ”corporate world” där multinationella företag med ekonomiska intressen kontrollerar en värld där politikerna blivit industrins administratörer. Ju förr vi tänker i dessa termer desto bättre.

När vi förstår de bakomliggande drivkrafterna bakom alla betydande beslut blir det enklare att förstå varför stora världsproblem aldrig löses och varför vissa lösningar alltid premieras. En av de största kassakorna som existerar är krigsföring och allt vad det innebär före, under och efter väpnade konflikter. I fallet USA har vi tydligt sett hur nyckelpersoner från krigsmakten tagit plats i den amerikanska regeringen. Namnen är kända på de personer som först beslutar om krig för att sedan tjäna på krigsindustrins intäkter.

När Nestor Kirchner (tidigare president i Argentina) i Oliver Stone-filmen ”South of the border” citerar George Bush: ”att det bästa sättet att revitalisera ekonomin är krig och att USA har växt sig starkare genom krigföring”, så vet vi att Bush premierade industrins vinster och inte att skattepengarna gått till sjukvård och utbildning i USA. Att sedan lyckas få omvärlden att tro att det egentligen handlar om att sätta dit terrorister är resultatet av retorisk manipulation.

Ägarstrukturerna i det militära industriella komplexet vinner på krig eftersom kostnaderna för krig är deras vinst. Samtidigt förlorar länder på krig om vi ser till populationerna som ska betala för spektaklet med sina skattepengar och genom att familjerna offrar sina söner.

Så låt oss titta närmare på det idag sjuåriga kriget i Mellanöstern och hur ”the sustained war”, det utdragna kriget, är en metod att säkra löpande intäkter.

USAs krigsretorik byter konstant ”bad guy”

Notera att USAs krigsretorik byter mål hela tiden beroende på vad som för dagen är den mest framkomliga vägen för att bibehålla hemmaopinionen på sin sida i rättfärdigandet av krigföring.

Det har handlat om påstådda massförstörelsevapen i Saddam Husseinsägo, jakten på Usama bin Laden, behovet av att krossa en ”kortlek” aval Qaidas nyckelmedlemmar. Med tiden har argumenten glidit över allt mer till att sätta dit talibanerna och en annan ”fin” anledning till att förlänga kriget (läs vidmakthålla intäktsströmmarna) har varit USA:s ”ansvar” att stanna för att med Halliburton och Co bygga upp landet som de just bombat sönder. Ytterligare en nu populär anledning till USAs militära förlängda närvaro i Mellanöstern är kriget mot narkotikan.

Bush basunerade ut att USA vunnit kriget redan 2004, men det hindrar alltså inte maktapparaten att fortsätta utropa att USA måste vinna kriget om och om igen för Pentagon hittar på nya krig i kriget.

Uppviglare och ”false flag operations” har använts genom historien för att starta eller vidmakthålla krig och ockupation

Det är naivt att tro att det bara handlar om terrorister eller ”insurgents” som gör motstånd. Så fort en bomb smäller på en marknad påstår media eller USA:s krigsmakt att det sannolikt var al Qaida, men inga brottsplatsundersökningar verkar genomföras så det kan lika gärna vara specialtrupper från USA-alliansen som lägger bomber på marknader för att vidmakthålla krig och kaos. Härska genom att söndra.

Se till exempel fallet från Basra 2005 då två brittiska specialsoldater iklädda svarta peruker attackerade en irakisk polisstation. De hade tom med sig raketgevär. De irakiska poliserna grep dem och kastade dem i en cell samt avkrävde en förklaring från England. Ingen förklaring kom. Istället kom några brittiska tanks som fritog sina soldater. Var de ute på ett hemligt uppdrag som krävde att de sköt sig fria från irakisk polis, som rimligen var på alliansens sida, eller var de i själva verket uppviglare?

The dramatic events began to unfold just before dawn yesterday, when two British nationals were detained by Iraqi authorities. It emerged later that they were British soldiers.  Dressed in plain clothes – according to some they were wearing traditional Arab dress – the two men had been driving in an unmarked car when they arrived at a checkpoint in the city.”

In the confrontation that followed, shots were fired, and two Iraqi policemen were shot, one of whom later died. The Iraqi authorities blamed the men, reported to be undercover commandos, and arrested them.” … ”They refused to say what their mission was.

Källa: The Independent – Sep 20, 2005, by Helen McCormack

Two undercover soldiers freed in Basra in a British
raid appeared nervous in television footage of their detention which showed wigs, Arab headdresses and weapons apparently used in their mission.”

Källa: Reuters – Sep 20, 2005, ”British troops freed in Iraq appear nervous on TV”. Artikeln har tagits bort på Reuters.com

The two gunmen fled the scene but were captured and taken in for questioning, admitting they were British Marines carrying out a ”special security task,” the official said.

Källa: CNN – Sep 20, 2005, ”Basra tense after jail raid drama”.
Artikeln har tagits bort på CNN.com

”Mohammed al-Waili, the governor of Basra province, condemned the British for raiding the prison, an act he called “barbaric, savage and irresponsible”.

Källa: AP via MSNBC – Sep 19, 2005, ”U.K. forces break into Basra jail to free soldiers”

British troops used tanks last night to break down the walls of a prison in the southern Iraqi city of Basra and free two undercover British soldiers who were seized earlier in the day by local police. An official from the Iraqi interior ministry said half a dozen tanks had broken down the walls of the jail and troops had then stormed it to free the two British soldiers.”

Källa: The Guardian, Sep 20, 2005, ”British tanks storm Basra jail to free undercover soldiers”

BBC, Independent, CNN, Reuters, MSNBC rapporterade om skandalen, som aldrig fick alla aspekter klargjorda. Varför var soldaterna klädda så att de såg ut som lokalbefolkningen? Varför attackerade de irakiska poliser? Incidenten mörklades därefter genom glömska.

Eftersom inga brottsplatsundersökningar verkar utföras efter självmordsbombningar och andra ”terrorist-attacker” för att det är krig, och ett ”rättfärdigt” krig räknas inte som ett brott, måste det vara enkelt att dölja egenhändigt utförda attacker för att säkerställa att krigsmaterielindustrin under politiskt stöd kan fortsätta sin verksamhet, enligt källor.

Smäll regelbundet av bomber på torg och attackera polisstationer och USA:s förlängda närvaro i området kommer att försvaras. Kriget förlängs om och om igen (sustained war) och intäktsströmmarna upprätthålls enligt Alex Jones som i detalj går igenom detta fall och en rad andra historiska så kallade ”false flag operations” i sin dokumentärfilm ”Terror Storm”. Även Peter Joseph mannen bakom den populära Zeitgeist-trilogin hävdar samma sak genom att granska historiskt data.

Dokumentären Terror storm gör gällande att krig mot terror kräver att terrorn först måste initieras (uppviglas och iscensättas) av de som ska bekämpa den. Nyckeltermen är ”false flag operations”. Spola fram till 15 minuter i filmen. Här beskrivs i detalj hur USA försökte starta ett krig och ta över Mellanöstern redan 1967 genom att genomföra ett militärt angrepp mot USS Liberty för att sedan skylla på Egypten. Spola fram till ca 43 minuter och du kan se avsnittet om Basra-incidenten som nämns ovan.

Wikileaks är samma problem för krigsindustrin som vapenexperten David Kelly var för Tony Blair

David KellyWikileaks och Irakexperter som försökt ge oss underlag att stoppa kriget behandlas nonchalant eller termineras. Nu senast har nya uppgifter om den brittiska vapenexpertenDavid Kelly kommit fram som pekar på att han avrättades (artikel, Daily Mail).

David Kelly som var anställd av det brittiska försvars-ministeriet hade fått fram ”fakta” om att Iraks påstådda massförstörelsevapen var kraftigt överdriven och han gick därför emot Tony Blairs vilja att starta kriget mot Irak 2003.

De flesta minns radarparet Bush – Blair som for runt i media för att övertyga världen om att kriget måste startas. Enligt ”The Hutton Inquiry” begick David Kelly plötsligt självmord (Expressen) och samma utredning beslöt att hemligstämpla all medicinsk information om Kellys död i 70 år. Spåren måste sopas undan.

Krigsmaterielindustrin behöver oss populationer för att genomföra krig. Industrin är i själva verket fullständigt beroende av vårt deltagande i fält och vårt medgivande under verksamhetens gång. Annars blir det inga slantar i kassan. Det enda folk måste göra är således att säga: Nej, vi har fått nog. Krigen är inte till vår fördel. Varför ska vi som medborgare i ett land mörda medborgare i ett annat land?

När insatta personer försöker stoppa ett orättfärdigt krig från att inledas blir dessa kritiserade eller rent ut sagt mördade. Att Julian Assange blir utsatt för en venusfälla var väntat. Nu jagar även USA:s krigsmakt wikileak-läckan och den skyldige riskerar 50 år i fängelse.

Sanning är ett stort problem för de som vill starta, driva och försvara krig. När Tony Blairs memoarer ges ut i september 2010 lär vi inte få några svar. Däremot kommer Julian Assange och hans Wikileak inom kort läcka nya dokument som svart på vitt berättar vad som händer i fält.

Read more

Is Tony Blair’s coming biography connected to “The Ghostwriter”?

Polanski’s ‘Ghost Writer’ Targets Tony Blair

Wikileaks räddar liv och påminner oss om krigföring som världens mest framgångsrika affärsidé


Att betrakta den amerikanska vapenindustrin härjningar i Mellanöstern är att betrakta en kriminell internationell affärsrörelse som med simpel emotionell retorik trollbinder omvärlden.

Text: Torbjörn Sassersson, publicerad 2010-08-24, Foto: AP
Uppdaterad 2010-08-25, kl 17:30, uppdat 2010-08-26, kl 00:01
Denna artikel refuserades av Newsmill.se. Motivering: ”för konspiratorisk”.

Tiden då politiker styrde världen är sedan länge förbi. Idag har vi en ”corporate world” där multinationella företag med ekonomiska intressen kontrollerar en värld där politikerna blivit industrins administratörer. Ju förr vi tänker i dessa termer desto bättre.

När vi förstår de bakomliggande drivkrafterna bakom alla betydande beslut blir det enklare att förstå varför stora världsproblem aldrig löses och varför vissa lösningar alltid premieras. En av de största kassakorna som existerar är krigsföring och allt vad det innebär före, under och efter väpnade konflikter. I fallet USA har vi tydligt sett hur nyckelpersoner från krigsmakten tagit plats i den amerikanska regeringen. Namnen är kända på de personer som först beslutar om krig för att sedan tjäna på krigsindustrins intäkter.

När Nestor Kirchner (tidigare president i Argentina) i Oliver Stone-filmen ”South of the border” citerar George Bush: ”att det bästa sättet att revitalisera ekonomin är krig och att USA har växt sig starkare genom krigföring”, så vet vi att Bush premierade industrins vinster och inte att skattepengarna gått till sjukvård och utbildning i USA. Att sedan lyckas få omvärlden att tro att det egentligen handlar om att sätta dit terrorister är resultatet av retorisk manipulation.

Ägarstrukturerna i det militära industriella komplexet vinner på krig eftersom kostnaderna för krig är deras vinst. Samtidigt förlorar länder på krig om vi ser till populationerna som ska betala för spektaklet med sina skattepengar och genom att familjerna offrar sina söner.

Så låt oss titta närmare på det idag sjuåriga kriget i Mellanöstern och hur ”the sustained war”, det utdragna kriget, är en metod att säkra löpande intäkter.

USAs krigsretorik byter konstant ”bad guy”

Notera att USAs krigsretorik byter mål hela tiden beroende på vad som för dagen är den mest framkomliga vägen för att bibehålla hemmaopinionen på sin sida i rättfärdigandet av krigföring.

Det har handlat om påstådda massförstörelsevapen i Saddam Husseinsägo, jakten på Usama bin Laden, behovet av att krossa en ”kortlek” aval Qaidas nyckelmedlemmar. Med tiden har argumenten glidit över allt mer till att sätta dit talibanerna och en annan ”fin” anledning till att förlänga kriget (läs vidmakthålla intäktsströmmarna) har varit USA:s ”ansvar” att stanna för att med Halliburton och Co bygga upp landet som de just bombat sönder. Ytterligare en nu populär anledning till USAs militära förlängda närvaro i Mellanöstern är kriget mot narkotikan.

Bush basunerade ut att USA vunnit kriget redan 2004, men det hindrar alltså inte maktapparaten att fortsätta utropa att USA måste vinna kriget om och om igen för Pentagon hittar på nya krig i kriget.

Uppviglare och ”false flag operations” har använts genom historien för att starta eller vidmakthålla krig och ockupation

Det är naivt att tro att det bara handlar om terrorister eller ”insurgents” som gör motstånd. Så fort en bomb smäller på en marknad påstår media eller USA:s krigsmakt att det sannolikt var al Qaida, men inga brottsplatsundersökningar verkar genomföras så det kan lika gärna vara specialtrupper från USA-alliansen som lägger bomber på marknader för att vidmakthålla krig och kaos. Härska genom att söndra.

Se till exempel fallet från Basra 2005 då två brittiska specialsoldater iklädda svarta peruker attackerade en irakisk polisstation. De hade tom med sig raketgevär. De irakiska poliserna grep dem och kastade dem i en cell samt avkrävde en förklaring från England. Ingen förklaring kom. Istället kom några brittiska tanks som fritog sina soldater. Var de ute på ett hemligt uppdrag som krävde att de sköt sig fria från irakisk polis, som rimligen var på alliansens sida, eller var de i själva verket uppviglare?

The dramatic events began to unfold just before dawn yesterday, when two British nationals were detained by Iraqi authorities. It emerged later that they were British soldiers.  Dressed in plain clothes – according to some they were wearing traditional Arab dress – the two men had been driving in an unmarked car when they arrived at a checkpoint in the city.”

In the confrontation that followed, shots were fired, and two Iraqi policemen were shot, one of whom later died. The Iraqi authorities blamed the men, reported to be undercover commandos, and arrested them.” … ”They refused to say what their mission was.

Källa: The Independent – Sep 20, 2005, by Helen McCormack

Two undercover soldiers freed in Basra in a British
raid appeared nervous in television footage of their detention which showed wigs, Arab headdresses and weapons apparently used in their mission.”

Källa: Reuters – Sep 20, 2005, ”British troops freed in Iraq appear nervous on TV”. Artikeln har tagits bort på Reuters.com

The two gunmen fled the scene but were captured and taken in for questioning, admitting they were British Marines carrying out a ”special security task,” the official said.

Källa: CNN – Sep 20, 2005, ”Basra tense after jail raid drama”.
Artikeln har tagits bort på CNN.com

”Mohammed al-Waili, the governor of Basra province, condemned the British for raiding the prison, an act he called “barbaric, savage and irresponsible”.

Källa: AP via MSNBC – Sep 19, 2005, ”U.K. forces break into Basra jail to free soldiers”

British troops used tanks last night to break down the walls of a prison in the southern Iraqi city of Basra and free two undercover British soldiers who were seized earlier in the day by local police. An official from the Iraqi interior ministry said half a dozen tanks had broken down the walls of the jail and troops had then stormed it to free the two British soldiers.”

Källa: The Guardian, Sep 20, 2005, ”British tanks storm Basra jail to free undercover soldiers”

BBC, Independent, CNN, Reuters, MSNBC rapporterade om skandalen, som aldrig fick alla aspekter klargjorda. Varför var soldaterna klädda så att de såg ut som lokalbefolkningen? Varför attackerade de irakiska poliser? Incidenten mörklades därefter genom glömska.

Eftersom inga brottsplatsundersökningar verkar utföras efter självmordsbombningar och andra ”terrorist-attacker” för att det är krig, och ett ”rättfärdigt” krig räknas inte som ett brott, måste det vara enkelt att dölja egenhändigt utförda attacker för att säkerställa att krigsmaterielindustrin under politiskt stöd kan fortsätta sin verksamhet, enligt källor.

Smäll regelbundet av bomber på torg och attackera polisstationer och USA:s förlängda närvaro i området kommer att försvaras. Kriget förlängs om och om igen (sustained war) och intäktsströmmarna upprätthålls enligt Alex Jones som i detalj går igenom detta fall och en rad andra historiska så kallade ”false flag operations” i sin dokumentärfilm ”Terror Storm”. Även Peter Joseph mannen bakom den populära Zeitgeist-trilogin hävdar samma sak genom att granska historiskt data.

Dokumentären Terror storm gör gällande att krig mot terror kräver att terrorn först måste initieras (uppviglas och iscensättas) av de som ska bekämpa den. Nyckeltermen är ”false flag operations”. Spola fram till 15 minuter i filmen. Här beskrivs i detalj hur USA försökte starta ett krig och ta över Mellanöstern redan 1967 genom att genomföra ett militärt angrepp mot USS Liberty för att sedan skylla på Egypten. Spola fram till ca 43 minuter och du kan se avsnittet om Basra-incidenten som nämns ovan.

Wikileaks är samma problem för krigsindustrin som vapenexperten David Kelly var för Tony Blair

David KellyWikileaks och Irakexperter som försökt ge oss underlag att stoppa kriget behandlas nonchalant eller termineras. Nu senast har nya uppgifter om den brittiska vapenexpertenDavid Kelly kommit fram som pekar på att han avrättades (artikel, Daily Mail).

David Kelly som var anställd av det brittiska försvars-ministeriet hade fått fram ”fakta” om att Iraks påstådda massförstörelsevapen var kraftigt överdriven och han gick därför emot Tony Blairs vilja att starta kriget mot Irak 2003.

De flesta minns radarparet Bush – Blair som for runt i media för att övertyga världen om att kriget måste startas. Enligt ”The Hutton Inquiry” begick David Kelly plötsligt självmord (Expressen) och samma utredning beslöt att hemligstämpla all medicinsk information om Kellys död i 70 år. Spåren måste sopas undan.

Krigsmaterielindustrin behöver oss populationer för att genomföra krig. Industrin är i själva verket fullständigt beroende av vårt deltagande i fält och vårt medgivande under verksamhetens gång. Annars blir det inga slantar i kassan. Det enda folk måste göra är således att säga: Nej, vi har fått nog. Krigen är inte till vår fördel. Varför ska vi som medborgare i ett land mörda medborgare i ett annat land?

När insatta personer försöker stoppa ett orättfärdigt krig från att inledas blir dessa kritiserade eller rent ut sagt mördade. Att Julian Assange blir utsatt för en venusfälla var väntat. Nu jagar även USA:s krigsmakt wikileak-läckan och den skyldige riskerar 50 år i fängelse.

Sanning är ett stort problem för de som vill starta, driva och försvara krig. När Tony Blairs memoarer ges ut i september 2010 lär vi inte få några svar. Däremot kommer Julian Assange och hans Wikileak inom kort läcka nya dokument som svart på vitt berättar vad som händer i fält.

Read more

Is Tony Blair’s coming biography connected to “The Ghostwriter”?

Polanski’s ‘Ghost Writer’ Targets Tony Blair

Wikileaks räddar liv och påminner oss om krigföring som världens mest framgångsrika affärsidé

Jag dokumenterar på denna sida löpande historik som visar vilka artiklar som publicerats respektive refuserats av Bonniers debattnättidning Newsmill.se. De artiklar som refuserats av Newsmill.se har jag istället publicerat på TS News. Jag ser en ökande tendens mot refuserande.

Amerikansk underrättelsetjänst kan använda bredbandsbolag för att komma åt ”intelligence”
Skapad: 2010-11-07 Senast uppdaterad: 2010-11-08
NEKAD AV NEWSMILL:SE (artikeln ansågs vara för spekulativ)

Förhöjt terrorhot till för att införa kroppsskannrar i Europa?
Skapad: 2010-10-04 Senast uppdaterad: 2010-10-04
NEKAD AV NEWSMILL:SE (ingen motivering)

D-vitamin reducerade förkylningar med 75%
Skapad: 2010-09-18 Senast uppdaterad: 2010-09-18
NEKAD AV NEWSMILL:SE (ingen motivering)

Mobiltelefonen tog Per Haags liv
Skapad: 2010-09-14 Senast uppdaterad: 2010-09-14
NEKAD AV NEWSMILL:SE (ingen motivering)

Inbyggt dödsdatum på kapitalvaror
Skapad: 2010-09-04 Senast uppdaterad: 2010-09-04
2 Kommentarer
PUBLICERAD ”2010-09-04 16:09”

Mellanöstern är krigsindustrins mest lönsamma marknadsområde för krig och vapentester
Skapad: 2010-08-02 Senast uppdaterad: 2010-08-25
NEKAD AV NEWSMILL:SE (artikeln ansågs vara för konspiratorisk)

Wikileaks räddar liv och väcker insikten om krigföring som världens mest framgångsrika affärsidé
Skapad: 2010-07-26 Senast uppdaterad: 2010-07-27
28 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-07-27 09:07”

Sociala medier tillfredsställer allmänhetens behov av att veta och att döma
Skapad: 2010-05-04 Senast uppdaterad: 2010-05-05
3 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-05-05 08:05”

Så räddar du ditt rykte på nätet
Skapad: 2010-04-0 Senast uppdaterad: 2010-04-05
6 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-04-05 21:04”

Är sekulär humanism en bulvan för en neurobiologisk och materialistisk Statsreligion?
Skapad: 2010-02-24 Senast uppdaterad: 2010-02-24
31 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-02-24 14:02”

Parapsykologi har varit en angelägenhet för underrättelsetjänster sedan 50-talet
Skapad: 2010-02-20 Senast uppdaterad: 2010-02-20
1086 personer har läst den
32 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-02-20 20:02”

Christer Sturmark fortsätter attackera sina opponenter med retorisk karate
Skapad: 2010-02-16 Senast uppdaterad: 2010-02-16
3364 personer har läst den
56 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-02-16 16:02”

Svensk folkbildnings-TV försöker trolla bort uppfattningen om ett liv efter döden
Skapad: 2010-02-12 Senast uppdaterad: 2010-02-12
1660 personer har läst den
37Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-02-12 18:02”

Den aggressiva skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning delar säng med läkemedelsindustrin
Skapad: 2010-01-24 Senast uppdaterad: 2010-01-25
6519 personer har läst den
188Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2010-01-25 19:01”

Klimathotalarmisterna missar kurvan som pekar rakt ner i en ny istid
Skapad: 2009-12-13 Senast uppdaterad: 2009-12-14
3326 personer har läst den (plus minst 5, 000 läsningar innan Newsmill nollställde räknaren)
47Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2009-12-14 20:12”

Motverkar Kalla Fakta en ny brottsutredning av 911-attacken?
Skapad: 2009-11-20 Senast uppdaterad: 2009-11-20
(minst 5,000 läsningar innan Newsmill nollställde räknaren)
4 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2009-11-20 14:11”

Parapsykologi måste tas på allvar
Skapad: 2009-08-26 Senast uppdaterad: 2009-08-26
5690 personer har läst den (plus minst 15,000 läsningar innan Newsmill nollställde räknaren)
107 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2009-08-26 19:08”

Ny dokumentär om parapsykologi: Det Stora Grå
Skapad: 2009-08-18 Senast uppdaterad: 2009-08-27
0 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2009-08-27 07:08”

Christer Sturmark mot Anders Björnsson i debatt om livsåskådning och religionsfrihet
Skapad: 2009-07-11 Senast uppdaterad: 2009-07-12
(minst 2,000 läsningar innan Newsmill nollställde räknaren)
7 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2009-07-12 23:07”

UFO:s stänger av kärnvapen enligt amerikansk militär
Skapad: 2009-05-25 Senast uppdaterad: 2009-05-28
1214 personer har läst den (plus minst 15,000 läsningar innan Newsmill nollställde räknaren)
17 Kommentarer
PUBLICERAD PÅ NEWSMILL.SE ”2009-05-28 14:05”

(Jag har endast angivit antal läsningar om det överstigit 1000 st)

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén